Ja usch ja, nu är man där igen....sjuk och jävlig och tycker riiiiktigt synd om sig själv. Svettas i soffan framför en dålig film som man inte riktigt hänger med i handlingen i, har ont precis över allt och ändå kan man inte låta bli att fantisera om kärlek, kramar och närhet?
Är inte det lite skumt? Vilken vettigt funtad människa skulle vilja krama, hålla om och pyssla om en nu? Speciellt utan att eg. känna mig speciellt bra? Varför skenar tankarna ändå iväg till denna underbara omfamning? känslan av närhet och leendet i hans ansikte? Det känns fortfarande jobbigt att "skynda långsamt" dvs att man inte kan ses i princip närsomhelst, hursomhelst. Det är säkert egentligen jättebra att det tar ca 1 vecka mellan dejterna, men gud jag vill ju ha så mkt mer.
Med mer tid ensam har man mer tid att grubbla och känna efter. Egentligen är det löjligt hur snabbt man dömer en människa och placerar in i fack.... För vad vet man egentligen? Det är bara det att vi måste ha en slags katalogisering på allt och alla i vår närhet...
Vad har jag kommit fram till då undrar ni nu :)
Tja, att det är en snäll, omtänksam kille som är mkt uppmärksam och bra på detaljer. Samtidigt är han ganska stolt som person, har sina åsikter som han inte byter i första taget. Jag vet inte riktigt hur öppen han är för stora förändringar i sitt liv, men han är bra på att "prova på".
Han får mig att le och jag älskar att krypa ihop i hans famn, jag behöver inte göra mig till, jag har redan gjort bort mig på alla sätt man kan och han fortsätter att träffa mig.
Jaja vi får väl se vad som händer...bowling dejt kommer upp och efter den så tror jag jag skulle kunna våga be honom komma och stanna över natt..... :)
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar