Den kärlek som vi se i filmer ser man ju väldigt lite av i det vanliga livet...ändå måste det ju vara någon som har upplevt eller sett något liknande för att kunna få fram ett manus till en liknande film. Visst kan man ha många inspirationskällor, men någonstans ifrån måste ju allting komma.
Samtidigt är det ju så att ju fler romantiska komediier vi ser, desto mer önskar vi att man kunde få ha det så iallafall ibland... Sen går man och förväntar sig att det ska vara så och blir så grymt besviken när verkligeheten är en annan, kanske inte helt illa, men inte alls lika stjärnglänsande romantisk som i någon film...tyvärr.
Det kan ju ha att göra med att killar föredrar andra typer av filmer...men NÅGON söt romantisk film måste de väl ha sett?
The notebook, är en av de underbaraste kärleksberättelser som finns även om det kanske är en 25 min lycklig film och sedan är resten ganska sorlig men några få glimtar av glädje och kärlek.
Samtidigt tänker jag även på matchbox 20´s låt "push" "and I don't know if I ever been really loved, by a hand that´s touched me".
Jag tror inte att man har varit med om den "stora" kärleken om man inte själv kan känna det...Men samtidigt hur ska man veta?
Jag kan ärligt säga att jag ger nog efter väldigt mycket för vad hjärtat säger och impulser, men jag undrar om jag någonsin kommer att hitta en karl som kan älska mig lika mycket, lika start tillbaka.
En kärlek som känns, fyller en med energi och livskraft, lever upp, existerar och bara är.... Villkorslös utan krav men som ändå bara vill ha mer. De säger att en kyss kan man inte ge utan att ta & man kan inte ta en kyss utan att ge...Egentligen är väl det som är hela kärlekens mysterium? Att hitta den där balansen?
Om jag som person är väldigt levande och intensiv i mina känslor behöver jag kanske en motsvarighet som är ungefär lika dan?
Hur som helst, The notebook är väl värd att se om och om igen, (de sägs att jag liknar den kvinnliga skådespelerskarn i filmen vilket var skälet att jag såg den för första gången...) den ger hopp, glädje men går även igenom svek, att vara andra alternativet, vanmakt etc.
Jag tror aldrig att jag kommer att ge upp om hoppet om kärlek även om det många gånger känns hopplöst och helt utom räckhåll....för om man någon gång hittar till den DÄR kärleken, så är det alldeles säkert värt besväret, tårarna och skrubbsåren man samlat på sig på vägen...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar