jag skulle önska att man kunde stanna tiden, registrera allt som händer omkring en vid vissa speciella tidpunkter. För att sedan kunna minnas, känna och se allt så som det var...Med tiden blir de gamla minnena blekare, t.ex. så har jag nästan helt glömt hur mina barn luktade som bebisar, små minnen kommer tillbaka när man sniffar på Oskar som fortfarande har ngn slags "baby/barn doft" medan Lukas har vixit ifrånd et och har ingen speciell karakeristisk doft på det viset...Jag skulle vilja kunna minnas stunder är jag kröp upp i famnen hos någon jag verkligen höll av. De stunder när man önskar att tiden stod still....Man anstränger sig för att leva, känna och minnas och ta åt sig av allt, men ögonblicket/studen försvinner och även tiden springer iväg...
En videokamera kan bevara en del minnen, även en vanlig kamera. Men ärligt, hur ofta har man dessa redskap på rätt plats och vid rätt tillfälle?
Syn och hörsel är inte heller allt, de ger mig inte hela den bild jag hade velat få fram.
Jag är åxå medveten om att jag med tien får "egna" minnen för att täcka upp de luckor som bildas, kanske såg jag saken ur ett speciellt perspektiv, påverkad av åsikter, känslor eller händelser? Vad är egentligen sant? Hur vet jag att det jag minns verkligen var det som hände? att det inte är bara något jag vill komma ihåg på ett visst sätt för att jag önskade så intensivt att det var så? Att jag inte bara lurar mig själv att romantisera gamla minnen som kanske inte alls hade den klangen när det hände?
Mycket snurr som vanligt i den lilla maskinen närmast månen ;) Kanske landar jag tryggt med båda fötterna på jorden så småningom, kanske förblir jag kvar lite lätt flytande i det blå, eller kanske kommer det en krashlandning som krossar allt jag förut trott och kännt?
....
//jag
torsdag 30 april 2009
tisdag 21 april 2009
Vart tar tiden vägen?!
Hjälp!!! Det känns som om jag inte får nånting gjort, inte ens nu när jag har "massor" med tid. När ska detta sluta? GAAAAAAAAAAAAH
Iofs har jag hittat på massor med skoj nu när barnen har varit hos farmor och farfar och sett till att få lite "egentid-vuxentid" och har träffat massor med människor som jag inte hunnit med på sistonne. Hela sista månaden har varit full med aktiviteter och en hel del utflykter till Göteborg. Jätteskoj!
Men jag känner ändå att jag inte hinner inte riktigt med. Det är så mycket jag vill få gjort och det är lite som att försöka stoppa i allting i en tratt och försöka få igenom allting samtidigt. Det går lite grann sen tar det totalstopp...
Men men...det går väl över så småningom? Hoppas jag
Just nu är det bara sikte inställt på att klara det som jag måste i skolan. Helst matten åxå men jag ser inte hur det ska gå, sitter hela kvällarna med projektet eller med mekaniken eller med "hem sysslor" såsom tvätt, disk, städning m.m. Smiter iväg nån kväll och träffar folk eller grillar, men det behövs ju åxå för att mn ska orka gå runt...
Längtar som en galning efter barnen. Tror att de börjar känna sig övergivna, iallafall oskar som redan är sur på mig via telefon, Lukas vill inte ens prata med mig (iofs vill han sällan prata i telefon så det är inte nödvändigtvis för att han är sur) Men men, de kommer på lördag och då ska vi bara GOOOOOOOOOSA! :)
KRAM
Iofs har jag hittat på massor med skoj nu när barnen har varit hos farmor och farfar och sett till att få lite "egentid-vuxentid" och har träffat massor med människor som jag inte hunnit med på sistonne. Hela sista månaden har varit full med aktiviteter och en hel del utflykter till Göteborg. Jätteskoj!
Men jag känner ändå att jag inte hinner inte riktigt med. Det är så mycket jag vill få gjort och det är lite som att försöka stoppa i allting i en tratt och försöka få igenom allting samtidigt. Det går lite grann sen tar det totalstopp...
Men men...det går väl över så småningom? Hoppas jag
Just nu är det bara sikte inställt på att klara det som jag måste i skolan. Helst matten åxå men jag ser inte hur det ska gå, sitter hela kvällarna med projektet eller med mekaniken eller med "hem sysslor" såsom tvätt, disk, städning m.m. Smiter iväg nån kväll och träffar folk eller grillar, men det behövs ju åxå för att mn ska orka gå runt...
Längtar som en galning efter barnen. Tror att de börjar känna sig övergivna, iallafall oskar som redan är sur på mig via telefon, Lukas vill inte ens prata med mig (iofs vill han sällan prata i telefon så det är inte nödvändigtvis för att han är sur) Men men, de kommer på lördag och då ska vi bara GOOOOOOOOOSA! :)
KRAM
måndag 13 april 2009
ensamhet
Kreativitet: Morfar undrar vart frimärkena har tagit vägen. Lukas har fäst dem på prydnadsfåglarna, fönstren, blomkrukorna m.m. på verandan. Ang. fåglarna så sa han att den ena har ätit potatis (det är potatis på frimärket) och den andra ägg tror jag att det var. Så självklart!!! :) Helt underbart.
Grilltider...Det är bara att njuta....
Nu när våren börjar komma så känner jag mer och mer hur jag saknar att ha någon att krypa upp i famnen hos, skratta med och njuta med. Jag vill sitta på uteserveringar tillsammans med goda vänner, dricka öl, skratta, snacka skit och njuta av solen.
Jag vill så gärna träffa rätt person att jag tror att jag tappat min förmåga att se objektivt. Även om något inte känns helt rätt så intalar jag mig själv att kanske och att jag kanske skulle kunna bli kär i den och den...
Jag har svårare att släppa tanken om T än jag trodde, sen träffade jag F förra helgen och det började jättebra och var hur trevligt som helst, men som dagen efteråt blev mest konstigt. Ändå funderar jag på saker som hur det skulle vara om vi kunde snurra tillbaka bandet lite grann och börja om från början på rätt sätt med dejting m.m. utan att ha kravet på sex i bakgrunden...
Men som sagt det jag mest njuter av just nu är att ta mig tid att umgås med vänner, dricka lite öl kanske grilla och bara vara kvällen igenom. Hur underbart som helst! Tänk om det fina vädret kunde hålla i sig och jag kunde få komma iväg iallafall en gång i veckan? Det gör så mycket att få lite inslag som bryter i vardagen. Det är även ett tillfälle att träffa nya människor...
Sen kanske ska påpekas att jag inte bör få ha en mobil efter x antal öl/drinkar...hjälp vad jag har gjort bort mig i fredags *skratt* Men men. shit happens :) Jag får stå för det helt enkelt haha men som sagt nästa gång så är det bäst att telefonen har sms-stopp ;)
Sen MÅSTE jag ta tag i träningen. Har inte gjort annat än lagt på mig de senaste månaderna så nu börjar det bli kris på byxfronten...inte kul alls! Intalar mig själv att när jag har gått ner i vikt så blir jag mer tillfreds med mig själv och min kropp och kommer tycka att det är enklare att våga träffa någon när jag inte behöver nojja mig för mycket om mina valkar ;) Men å andra sidan kanske jag inte behöver nojja mig för dem nu heller...Fast ändå, de ska bort! :)
kram på er, ut och njut av våren och kärleken!
lördag 4 april 2009
Svårt
Ja det är lite svårt att få ordning på alla känslor och tankar...
Nu vet jag ju lite mer vad det är som gör att jag drar mig tillbaka och ska försöka att få ordning på det. Det måste ju gå. Samtidigt är det underbart att de övriga komplexen börjar försvinna. Eller tja, det kanske är mkt upp till "the eye of the beholder", jag tänker väl på det men inte lika mycket. Fast det är väl att man ersätter ett problem med ett annat....
Sen återkommer ju det där att man vill faktiskt hitta någon att bli kär i...men vem?
Det ÄR ju jättemysigt att ha någon att småhångla med, det är även jättemysigt att ha någon att sova med, någon som tänder på en och vill ha sex med en, någon som berättar om sig själv, sitt liv, sina synpunkter, sina saker helt enkelt. Kanske ligger det i att man blir sedd, uppmärksammad, men även den fysiska kontakten är ju så otroligt underbar...Det är lite sjukt att jag levt utan den i nästan 6 år?
Samtidigt är det ju svårt att tillåta sig att bli kär, hitta någon att bli kär i, sluta känna för dem man inte borde känna för. Sen drar jag åt mig samma typ av män och jag borde försöka ändra på det åxå tror jag. Även om de i gunden är snälla så är det lite för egoistiska, självgoda, egenupptagna...Jag vill inte känna att jag ställer mig in. Jag vill ha någon som tillåter mig att vara precis som jag är och som kan tycka om mig ändå...Man kanske inte alltid tycker lika eller tycker om alla sidor m.m. men att man iallafall tar mig för den jag är. Man kan alltid ändra sig till en viss del, men det måste ju vara sådant man själv vill ändra på men man ska aldrig tappa bort sig själv och den man är i processen att bli älskad...
Nu vet jag ju lite mer vad det är som gör att jag drar mig tillbaka och ska försöka att få ordning på det. Det måste ju gå. Samtidigt är det underbart att de övriga komplexen börjar försvinna. Eller tja, det kanske är mkt upp till "the eye of the beholder", jag tänker väl på det men inte lika mycket. Fast det är väl att man ersätter ett problem med ett annat....
Sen återkommer ju det där att man vill faktiskt hitta någon att bli kär i...men vem?
Det ÄR ju jättemysigt att ha någon att småhångla med, det är även jättemysigt att ha någon att sova med, någon som tänder på en och vill ha sex med en, någon som berättar om sig själv, sitt liv, sina synpunkter, sina saker helt enkelt. Kanske ligger det i att man blir sedd, uppmärksammad, men även den fysiska kontakten är ju så otroligt underbar...Det är lite sjukt att jag levt utan den i nästan 6 år?
Samtidigt är det ju svårt att tillåta sig att bli kär, hitta någon att bli kär i, sluta känna för dem man inte borde känna för. Sen drar jag åt mig samma typ av män och jag borde försöka ändra på det åxå tror jag. Även om de i gunden är snälla så är det lite för egoistiska, självgoda, egenupptagna...Jag vill inte känna att jag ställer mig in. Jag vill ha någon som tillåter mig att vara precis som jag är och som kan tycka om mig ändå...Man kanske inte alltid tycker lika eller tycker om alla sidor m.m. men att man iallafall tar mig för den jag är. Man kan alltid ändra sig till en viss del, men det måste ju vara sådant man själv vill ändra på men man ska aldrig tappa bort sig själv och den man är i processen att bli älskad...
torsdag 2 april 2009
det går aldrig över
Det finns bättre tider och sämre tider, men i grunden vet man att det finns där....så småningom kommer allting upp till ytan....Det återkommer ALLTID!
GAH
jag är såååååå less på det. Jag hatar när jag blir påhoppad, hotad och kritiserad för någonting som 1) är hans jäkla skyldighet 2) inte är JAG som gör ngt ont mot honom för att vara elak utan för att jag behöver det 3) att felet alltid alltid ska vara mitt...
Men visst, jag har fått nog. Jag är så jäkla trött på allt så gå till domstol, stäm mig, försök ta barnen. Gör det. Men först kanske du skulle ha ansvaret för dem själv mer än några timmar...kanske en hel vecka? Jag undrar om du skulle klara en månad...Utan att huvudansvaret låg hos dina föräldrar.
Gah, jag är bara så jäkla arg, trött och förbannad just nu. Jag vet att det är onödigt och inte hjälper mig men somsagt jag är sååå trött på det. Det har varit lugnt ganska länge nu, men kanske just därför så blir jag arg på mig själv att jag inte var beredd...därför tar jag åt mig mer.
Fan...
Hur som helst så ska fk betala underhåll, vad han får betala till fk vet jag inte, det får de lösa sinsemellan...att han inte skulle ha råd att träffa barnen och att jag tar dem ifrån honom är bullshit. Han kan sluta ta bilen (som tydligen kostar honom flera 1000 varje gång) och ta tåget för 95 spänn per resa. skulle han bli bankrutt så kan väl jag betala de där 200 kr? 400 kr om han kommer 2 helger...
Jag håller på å sanerar min ekonomi och får jag ordning på den och faktiskt börjar att gå runt så kan jag ju sluta få underhållsstöd men det är ju hans plikt?
Han babblar om att han betalar min bil med mer än 200 €, men när han tog lånet sa han att det var 3 år och nu har det gått mer än 3½ sen vi tog lånet. dessutom så blir 200€*tex 30 (som är ca den tid jag varit i sverige) mer än 60000 kr och lånet var på 60 000....lite skumt. jag tror att han gnäller om det för att han tagit ett lån på sin bil åxå å att han kanske inte betalat av den, men det som var för min bil borde för länge sedan vara betalt och speciellt om han betalar så mkt....
I vilket fall som helst. Jag skiter i vilket. Men så länge jag måste låna pengar av pappa för att gå runt så behöver jag de inkomster jag kan få, speciellt nu när jag studerar. Min livsstil kan kanske bli ännu lite mera återhållssam, men samtidigt kan man knappast beskylla mig för att vara speciellt slösaktig. Jag handla mkt second hand och bokklubbar m.m. har jag gått ur för att spara pengar. Nya kläder köper jag i princip aldrig till mig själv. När det handlas går nästan allt till barnen. Jag är i princip aldrig ute, reser väldigt sällan själv (min vistelse i Norge gick nog på ca 1500 men det är med buss, mat, utgång och allt...då kan det tilläggas att det var 2 år sedan jag var där senast och 1½ år sedan jag träffade min vän Madde) Jag tror nog att Jesper spenderat mer pengar än så på krogen/middagar m.m. de senaste månaderna för att kunna kritisera mig för detta.
Allting är inte rättvist, exakt eller kanske ens bra. MEn saker är som de är. Jag funkar på ett sätt, han på ett annat. Ingen av oss har väl kanske rätt eller fel. Vi kan diskutera fram och tillbaa om vem som gör si och så och hit och dit, men om jag hade haft pengarna hade jag inte ansökt om dem heller...dessutom frågade jag honom innan jag sökte och vi HAR pratat om detta många gånger tidigare. Att han inte sätter sig in i vad som gäller är väl ändå hans eget fel?
Mitt mål är inte att sätta dit honom eller bli rik på hans bekostnad.
Men jag vill kunna leva ett vettigt liv och tycker att han kan hjälpa till.
Men visst jag kan ju börja skicka honom dagis, försäkrings, medicin, kläder, skor, mat, hygien räkningar med hälften av alla mina utgifter varje månad istället....det är nog mer än vad fk kan försöka pressa honom på? Hela grejjen går ju ut på att HAN har inte råd att betala mig underhåll därför går staten in. HAR han råd så ska han betala men om han INTE har råd så kommer ju de inte bedömma honom att betala så mkt om ens något. Om han tycker att han får betala för mkt och inte har råd att träffa sina barn pga det kan han ju ÖVERKLAGA och prata med fk. JAg tror inte att de är odjur utan att de är rätt vettiga människor. BARNEN är ju dem som påverkas av att jag har det struligt med ekonomin. Inte rent standardmässigt ännu iallafall, men jag blir ju på dåligt humör och orolig och arg och ledssen när den går åt skogen, med räkningar som ligger och är obetalda, påminnelser om att dagis inte är betalt m.m. DET är det som skrämmer mig.
Jag försöker bara komma på fötter...
GAH
jag är såååååå less på det. Jag hatar när jag blir påhoppad, hotad och kritiserad för någonting som 1) är hans jäkla skyldighet 2) inte är JAG som gör ngt ont mot honom för att vara elak utan för att jag behöver det 3) att felet alltid alltid ska vara mitt...
Men visst, jag har fått nog. Jag är så jäkla trött på allt så gå till domstol, stäm mig, försök ta barnen. Gör det. Men först kanske du skulle ha ansvaret för dem själv mer än några timmar...kanske en hel vecka? Jag undrar om du skulle klara en månad...Utan att huvudansvaret låg hos dina föräldrar.
Gah, jag är bara så jäkla arg, trött och förbannad just nu. Jag vet att det är onödigt och inte hjälper mig men somsagt jag är sååå trött på det. Det har varit lugnt ganska länge nu, men kanske just därför så blir jag arg på mig själv att jag inte var beredd...därför tar jag åt mig mer.
Fan...
Hur som helst så ska fk betala underhåll, vad han får betala till fk vet jag inte, det får de lösa sinsemellan...att han inte skulle ha råd att träffa barnen och att jag tar dem ifrån honom är bullshit. Han kan sluta ta bilen (som tydligen kostar honom flera 1000 varje gång) och ta tåget för 95 spänn per resa. skulle han bli bankrutt så kan väl jag betala de där 200 kr? 400 kr om han kommer 2 helger...
Jag håller på å sanerar min ekonomi och får jag ordning på den och faktiskt börjar att gå runt så kan jag ju sluta få underhållsstöd men det är ju hans plikt?
Han babblar om att han betalar min bil med mer än 200 €, men när han tog lånet sa han att det var 3 år och nu har det gått mer än 3½ sen vi tog lånet. dessutom så blir 200€*tex 30 (som är ca den tid jag varit i sverige) mer än 60000 kr och lånet var på 60 000....lite skumt. jag tror att han gnäller om det för att han tagit ett lån på sin bil åxå å att han kanske inte betalat av den, men det som var för min bil borde för länge sedan vara betalt och speciellt om han betalar så mkt....
I vilket fall som helst. Jag skiter i vilket. Men så länge jag måste låna pengar av pappa för att gå runt så behöver jag de inkomster jag kan få, speciellt nu när jag studerar. Min livsstil kan kanske bli ännu lite mera återhållssam, men samtidigt kan man knappast beskylla mig för att vara speciellt slösaktig. Jag handla mkt second hand och bokklubbar m.m. har jag gått ur för att spara pengar. Nya kläder köper jag i princip aldrig till mig själv. När det handlas går nästan allt till barnen. Jag är i princip aldrig ute, reser väldigt sällan själv (min vistelse i Norge gick nog på ca 1500 men det är med buss, mat, utgång och allt...då kan det tilläggas att det var 2 år sedan jag var där senast och 1½ år sedan jag träffade min vän Madde) Jag tror nog att Jesper spenderat mer pengar än så på krogen/middagar m.m. de senaste månaderna för att kunna kritisera mig för detta.
Allting är inte rättvist, exakt eller kanske ens bra. MEn saker är som de är. Jag funkar på ett sätt, han på ett annat. Ingen av oss har väl kanske rätt eller fel. Vi kan diskutera fram och tillbaa om vem som gör si och så och hit och dit, men om jag hade haft pengarna hade jag inte ansökt om dem heller...dessutom frågade jag honom innan jag sökte och vi HAR pratat om detta många gånger tidigare. Att han inte sätter sig in i vad som gäller är väl ändå hans eget fel?
Mitt mål är inte att sätta dit honom eller bli rik på hans bekostnad.
Men jag vill kunna leva ett vettigt liv och tycker att han kan hjälpa till.
Men visst jag kan ju börja skicka honom dagis, försäkrings, medicin, kläder, skor, mat, hygien räkningar med hälften av alla mina utgifter varje månad istället....det är nog mer än vad fk kan försöka pressa honom på? Hela grejjen går ju ut på att HAN har inte råd att betala mig underhåll därför går staten in. HAR han råd så ska han betala men om han INTE har råd så kommer ju de inte bedömma honom att betala så mkt om ens något. Om han tycker att han får betala för mkt och inte har råd att träffa sina barn pga det kan han ju ÖVERKLAGA och prata med fk. JAg tror inte att de är odjur utan att de är rätt vettiga människor. BARNEN är ju dem som påverkas av att jag har det struligt med ekonomin. Inte rent standardmässigt ännu iallafall, men jag blir ju på dåligt humör och orolig och arg och ledssen när den går åt skogen, med räkningar som ligger och är obetalda, påminnelser om att dagis inte är betalt m.m. DET är det som skrämmer mig.
Jag försöker bara komma på fötter...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
