ajdå

Vi är tillbaka på ruta ett...rädslorna...
Har mkt svårt att sätta mig in i den situationen. Eller?
Hur skulle jag reagera på att träffa ngn som har 2 barn som bor hos sig jämt? Speciellt om jag INTE har barn själv? Skulle jag åxå känna det om någon slags förlust? Som att jag förlorar en egen dröm? Genom att inte få uppleva när min partner blir pappa för första gången?
Var inte det ett sådant sting av avundsjuka jag kände när sergio berättade att han skulle bli pappa?
Är det något som går att komma över? troligtvis, för att varje graviditet och förlossning och barn är så fantastiska. Kan han dessutom ge mig en sådan graviditet som jag alltid drömt om, en där jag inte behöver stå ensam och kämpa och låtsas vara stark...så ger han mig ju så mycket mer tillbaka än vad han någonsin anar...

Men hjälp, tycker jättesynd om honom och ännu mera synd om mig själv och jag vill inte att han ska ge upp...